Det var en gång
Varje dag är verkligen full av historier, överallt. Man ser dem, man hör dem och man lever i dem. Vissa dagar, situationer och personer är givetvist olika intressanta, men är man uppmärksam på livet så finns det väldigt mycket roliga storys där ute.
Det är extra kul om man är observant på hur människor lever ut sina olika karaktärer i olika sammanhang. Den bittra busschauffören, den hurtiga gym-instruktören, den övertrevliga butiks-assistenten, ja, listan kan göras lång. Det är också kul när man liksom vet hur en situation kommer att utvecklas, just på grund av att man känner till karaktärs spelet.
En favorit är bland annat den där äldre tjuriga tanten som gjort karriär som busschaffis. Hon som har den blåa uniformen och kepsen med bussbolags loggan på. Håller självsäkert i ratten med ena handen, medans den andra vilar på dörrkanten. Hon har stenkoll på priserna och låter absolut ingen slinka förbi om inte varje öre är betald. Det finns ju vissa resenärer som försökt lura henne vid påstigningen och säga en busshållplats inom zonen innan en prishöjning, men den här chaffisen är ruttinerad. Så hon stannar till vid tillsagd busshållsplats (trots att ingen plingat), riktar sin mikrofon tätt mot hennes mun, harklar till och sedan ryter: "Jaha, så var det avstigning för pojkarna i keps där bak!" - Hon har stenkoll. Biljett-smitarna hoppar av bussen med ett språng. När dörrarna stängs, rättar hon till kepsen, kniper ihop läpparna, greppar ena handen om ratten igen och lutar sig tillbaka i sätet, mig kommer man inte undan...
Hon fortsätter sin färd och njuter varje sekund över att vara den som håller i rodret. Vid varje stopp hörs ett utrop från högtalarna, för att markera sin erfarenhet inom området upprepar hon stations namnet- med ett övertydligt tonläge i upprepningen.
Hennes bittra passion till sitt yrke fascinerar, och man bara vet att just hon har en egen kaffekopp i personal rummet, den koppen är helig, den rör man inte.
Lustigt det där, vilka roller man förväntas bemöta eller själv inta. Sitter man på en restaurang och personalen inte ler, smörar eller är uppmärksam så blir man ju förvånad, nästan irriterad. Man liksom förväntar sig ett spel, trots att man vet att personen i fråga egentligen är bitter för att klockan är mycket, hungern har slagit in och ska nu behöva ta tag i gästerna disk...
Life is art - created.
Det är extra kul om man är observant på hur människor lever ut sina olika karaktärer i olika sammanhang. Den bittra busschauffören, den hurtiga gym-instruktören, den övertrevliga butiks-assistenten, ja, listan kan göras lång. Det är också kul när man liksom vet hur en situation kommer att utvecklas, just på grund av att man känner till karaktärs spelet.
En favorit är bland annat den där äldre tjuriga tanten som gjort karriär som busschaffis. Hon som har den blåa uniformen och kepsen med bussbolags loggan på. Håller självsäkert i ratten med ena handen, medans den andra vilar på dörrkanten. Hon har stenkoll på priserna och låter absolut ingen slinka förbi om inte varje öre är betald. Det finns ju vissa resenärer som försökt lura henne vid påstigningen och säga en busshållplats inom zonen innan en prishöjning, men den här chaffisen är ruttinerad. Så hon stannar till vid tillsagd busshållsplats (trots att ingen plingat), riktar sin mikrofon tätt mot hennes mun, harklar till och sedan ryter: "Jaha, så var det avstigning för pojkarna i keps där bak!" - Hon har stenkoll. Biljett-smitarna hoppar av bussen med ett språng. När dörrarna stängs, rättar hon till kepsen, kniper ihop läpparna, greppar ena handen om ratten igen och lutar sig tillbaka i sätet, mig kommer man inte undan...
Hon fortsätter sin färd och njuter varje sekund över att vara den som håller i rodret. Vid varje stopp hörs ett utrop från högtalarna, för att markera sin erfarenhet inom området upprepar hon stations namnet- med ett övertydligt tonläge i upprepningen.
Hennes bittra passion till sitt yrke fascinerar, och man bara vet att just hon har en egen kaffekopp i personal rummet, den koppen är helig, den rör man inte.
Lustigt det där, vilka roller man förväntas bemöta eller själv inta. Sitter man på en restaurang och personalen inte ler, smörar eller är uppmärksam så blir man ju förvånad, nästan irriterad. Man liksom förväntar sig ett spel, trots att man vet att personen i fråga egentligen är bitter för att klockan är mycket, hungern har slagit in och ska nu behöva ta tag i gästerna disk...
Life is art - created.
Kommentarer
Postat av: Anonym
haha va roligt att läsa...
Postat av: Anonym
haha va roligt att läsa...
Trackback
