Det var härligt att prata igår...
Jag stirrar in i en skärm; skådar rörelse, mimik, uttryck, känsla och framförallt: jag hör en röst.
En röst så bekant att jag hört den i alla möjliga tonfall, nio år har nu gått sedan jag hörde rösten för första gången.
Att skriva mail, sms eller brev har sin charm, men inget går upp mot en direkt kontakt, där ord och rörelse är synkroniserat, respons och kontakt är omedelbar. Inget genomtänkt, inget planerat. Ord och meningar kommer som på räls i tåget av impulser.
En skriven text saknar tystnad, en skriven text saknar röst.
Visst är det väl en konst att hålla en tystnad aktiv genom fysisk närvaro, och en fysisk närvaro passiv genom konversation; nyckeln till en meningsfull relation kräver detta...
Tänk vad mycket liv en dator kan få med hjälp av skype.
